Ska skriva lite om känslor..som uppstår nu..o i dessa lägen jag är i nu.
Ligger ofta o tänker på inlägg,kommentarer,sms jag får.
De flesta värmer,en del är tanklösa,en del ser jag direkt att inte förstår vad jag går igenom.
O det kan jag förstå för det finns det väl ingen egentligen som gör?
Nej inte ens mina närmaste kan förstå.
Owe förstår det mesta som ser mig dagligen...men en sköterska sade att inte ens de kan i sin
vildase fantasi förstå hur detta påverkar en familj,ett förhållande eller så.
o hon har iaf jobbat här på avd många år. Så det är inte lätt..eller vi säger det är omöjligt.
Så försök inte ens sätta er in i vad vi går igenom.
Låter jag hård?
kanske men sånt är livet.
Sen finns det dem som valt att sätta på skygglapparna och gå rakt fram,inte prata,höra av sig alls,
bara försvinna lite så där diskret bort... Men jag förstår även er.
Det är inte lätt att ta,att veta vad skall man säga,göra,eller behöver man alls göra nåt?

Jag som sitter mitt i detta centrum av ORO..
kan säga hur vissa saker känns..
Att avstå att höra av sig,är helt ok! Alla är vi olika,alla hanterar vi saker olika,vissa av oss kan hantera
en kris,vissa inte. I detta läge är det kanske lättare att släppa o leva sitt eget liv. Eftersom inte jag är
en central person i deras liv. Jag miste MÅNGA i förra vändan av sjukdom. DÅ gjorde det ont för jag förstod inte.
Men även jag lär mig o utvecklas. Alla väljer hur man hanterar saker o ting!
Att stötta är fint,sända kramar det värmer så skönt. Känner då hur man är omtyckt o påtänkt.
För livet skall gå vidare o alla skall glädjas åt sitt liv,inget skall stanna för att jag ligger här.
Att då få en kram nu o då är skönt..det är kärlekens verktyg.
Ett mail som berättar om hur Ni har det är oxå skoj att få...även om jag ärligt kan säga att jag inte kommer att
svara på alla..knappt nåt. Men att veta vad som händer utanför dessa väggar är lite skojj!
Att sen få sms...om hur NI rasar ihop av ORO o tankar...
DET gör mig upprörd! Jag är inte i skick eller har inte ens viljan att vilja stötta er...
Jag VET detta är tungt o tyngre för vissa av er...och att det drar upp många dumma minnen.
Men jag mår redan så dåligt man kan må,att då spä på med att säga att man rasar ihop....
det gör mig illamående. JAG kan inget göra åt det..den biten måste Ni själva söka hjälp för där Ni är.
Nu låter jag hård igen,men jag har som min kurator sade igår rätt att vara egoist nu.
Hon sade att jag måste bygga på med små byggstenar dagligen...
att bara klä på mig en gång om dagen,bädda sängen,gå ut 10 minuter kan vara det som håller
mig vid liv psykiskt. Jag tar inte längre dag för dag...nej det är förmiddag-eftermiddag-kväller.
Planerar inget utan tar det som det kommer. För jag orkar inte bli besviken om o om igen.
Min kurator fick mig igår att inse att jag kan slå detta med rätt medel och humör och psyke.
Det går inte att lägga sig ner o bara vänta på att medicinerna skall göra sitt.

Nej nog om detta. Humör,tårar,glädje...allt mixas i detta rum.
Och det svänger fort skall jag säga.
Och JAAAA jag uppskattar ER alla för ni är mina vänner o jag älskar er alla på olika sätt.
Ni vet själva vad ni betyder för mig...
Och vad vi delat...mer eller mindre...

O ni skriver alltid hur stark jag är...
kanske så är fallet..
Men som Annica sade...som ändå känner mig sedan 35år,
att skalet är skört...
Och sä är det..
Vi har alla rätt att vara sköra ibland...
Och jag är det nu..mycket skör..
Men det betyder inte att jag ger upp..............!!