En sida i min dagbok
Nej svarar hon,det enda vi då kan göra är att skicka hem dig,med smärtstillande. Och så kan vi göra en gravsten till dig. O jag vet sa hon..med allvarlig röst..vilket datum nästan det skall stå. DU FINNS INTE LÄNGE OM 3 VECKOR!! Din leukemi är så allvarlig att det finns ingen tid att fundera på OM vi skall påbörja behandling.Jag sitter chockad..vet inte vad jag skall säga. Det blir för mycket för min man han går ut med tårar i ögonen. Jag sitter kvar bedövad. Hon säger att hon skall gå till några andra patienter...låta mig tänka på detta o återkommer om en stund. För beslutet behöver tas fort. tankarna susar genom skallen...tänker på mina barn,vem skall ta hand om dem om jag inte finns mera. Jag sade då jag åkte hemifrån att jag är hemma igen om tre veckor..men inte i en kista. Jag var bedövad,panikslagen,o förstod inte riktigt allvaret. Lägger mig ner...mannen kommer in...han också tårögd. Säger; snälla välj livet...vill inte mista dig. Tänk dig för..älskar dig. Vi ligger tätt o gråter han håller om mig som så många gånger förr. Inga ord behövs jag vet vad jag väljer även om det blir svårt. Jag vill leva....
Dr.K kommer in...Jag säger att jag vill ha alla behandlingar som behövs för att klara detta...Hon nickar o säger att de skall förbereda allt..o att jag ska in på Op redan morgonen därpå för att få min CVK.
Hon lämnar rummet..mannen o jag bara ligger tyst..allvaret har kommit ifatt oss...Men vi har varann!!
Detta var ett utdrag från min dagbok om min första dag på
Akkis 22.02.2006...då jag kom in för min Leukemi....(4 år idag)
Jag gråter. Gråter, gråter och gråter. Läser texten varv efter varm, om och om igen. Tårarna slutar inte falla och minnena kommer ikapp. Det finns inga ord som beskriver hur underbart det är att du finns kvar. Jag finner inga ord som beskriver smärtan jag kände varje dag, varje minut. Ändå vet jag att jag inte genomled någonting. Det gör så ont att veta att någon man älskar så mycket varit tvungen att genomlida något sånt här. Du vet att jag älskar dig, även det mer än ord kan säga! <3
...ja.. va säger man.. tänk att du orkade.. o du valde det enda alternativet.. jag är stolt över dej!!!
Massor med kramar till dej!!
I never told it, but i feel like I need to, varje gång någon sade ett ord i skolan, jag sket i det. FÖR JAG VISSTE ATT DU FANNS DÄR JAG ALDRIG SKULLE `FINNAS... jag grät av texten, jag sitter fortfarande o gråter. Jag är så glad att jag fortfarande har dig kvar min älskade o ända mamma <3 ='O
Jag är stolt över ditt val!
Du är fantastisk <3
(min dator är på lagning så jag är inte inne så ofta men jag tänker på dig varje dag och är så glad över att ni var över och hälsade på oss :) )
Varm kram
