Samma datum..för tre år sedan...Även då mannens födelsedag naturligtvis...
Åkte vi med ålandsfärjan från Mariehamn till Kapellskär..
Med ett mål i sikte..Uppsala akademiska.
För två dagar innan hade jag fått diagnosen Leukemi.
Skrämmande o farligt o rädd var jag.
Visste jag DÅ vad jag vet NU...hade jag vart ändå räddare.
För det har vart en helvetes resa...genom allt.

Minns första natten i rum nr 11...på avd 50C.
Jag i en säng mannen i sängen brevid...
Tankar irrade...skötersor kom o gick..
Massa prover,förberedelser.....
Vi drog sängarna nära varann...
för jag klarade inte av ensamheten i en enslig säng.
Det var början på min resa..på att bli frisk.
För exakt tre år sedan...

Ändå känns det som igår...
tiden dagarna går..men minnena är starka
och ibland skrämmer de mig.
De säger man måste vara stark för att klara en sådan pärs..
alltså var jag stark...hade mera styrka än jag trodde jag kunde
hitta innom mig. Hade mannen vid min sida som
stöttade o hjälpte ständigt.

Tar detta som ett tecken...
Vi blir inte utsatta för mera än vi klarar av!
Och blir någonting oss för övermäktigt...
då får vi somna in o slippa lida....
Men,det är då vi inte kan kämpa mera
hoppet är det sista som överger människan!!