Sov till elva...trött tung i skallen. När skall detta helvete ge sig. Förkylningen tankarna irrandet i hjärnan? Nätterna blir som ett inferno av drömmar o tankar man vet inte om man är vaken eller sover. Allt en enda röra. Av gammalt o nytt. Tiden på sjukhuset,hallucinationerna gör sig påminda samtidigt som man konstaterar att livet är inte sånt nu. Men varför kommer sånt tillbaka då man blir sjuk.Yrar man av febern av sorgen innombords. Tycker sånt borde ge sig med tiden då man inser att man är där man är o mist det man mist.Det som var kommer aldrig tillbaka hur man än förtvivlat försöker tvinga minnet att SE det.För att vet att man en gång hade det så. Minns saker som gjorde en varm o som jag vill ha igen. Men det enda man kan göra är ju att påverka framtiden annat kan man inte. O om man gräver ner sig som jag o många andra gör i sorg så kan man inget göra. För då är de fina man kan få uppleva översköljt av svarta saker. Jag vill så förtvivlat mycket göra så mycket umgås så mycket men minnen o trötthet o dagarna som går i sitt gamla mönster de stoppar mej. Det känns som om livet ba traskar på man hinner inte med. I natt var jag åter igen i mitt rum på akkis...nr 17..såg allt som inte fanns..mina droger påverkade mig så otroligt att jag såg mina vänner som aldrig var dit..de kom o de hotade o de festade o de gömde sig o de gick ut o in i garderoben..låter det klokt? Nej men det var bara en del av det jag såg då jag var nerdrogad. Jag får inte bort detta från mitt sinne..nätterna kan vara så skrämmande. Jag vill inte minnas vill inte ha vart med om detta för det gör så jävla ont. Jag vill inte minnas då jag satt i fönstret o ville ta mitt liv ville inte leva mera med den smärtan jag hade. Med alla de slangar jag fick ha alla de dagar o nätter i nästan ett år. Jag vill inte minnas alla de hårda ord jag sade den tiden till dem jag älskade för att jag var nerdrogad. Jag tycker det är en dålig ursäkt..men de säger att de förstår. Varför skall Leukemi finnas. Varför skall man måsta gå igenom ett sånt helvete? Jag kämpade då är det inte nog? Jag orkar inte kämpa med de spöken som kommer än de tankar som kommer o gör mej påmind om det som hände då..men vem kan hjälpa mej? Ingen de säger att jag måste bearbeta det o gå igenom det annars försvinner det inte. Det är hårt..för alla tror jag e såå frisk..ingen vet vad som pågår i mitt inre. Jo nu kanske ni kan förstå lite. O att inte ha nån att dela detta med är det tyngsta..en kurator en gång i månaden är inte detsamma som att ha en nära vän..det är inte det. Fan..tårarna har runnit halva natten ser ut som jag fått stryk...orkar inte med detta..vill bort..ut i luften..göra som Tozzan igår..ba sitta o njuta av lugnet o tystnaden o gå sin väg.....