Ännu en halv natt,tankar o drömmar. Tyx vara en sån period som är svår o tung. Snön är vacker men påminner även om den februari då jag fick min diagnos då jag åkte in på Akkis. Det kanske är det som gör allt som värst nu. Var i en butik idag..kom på mig själv med att tårka tårarna..ba sådär. I mitt undermedvetna så finns sorgen o rädslan kvar. Jag må vara en medelålders kvinna men innom mej känner jag mej som en rätt liten flicka. I ett sånt läge att man nästan mister livet så är vi nog alla så små. Ingen är "van" ingen är starkare än den andre..vi är alla barn. Alla vill vi leva vidare o vara starka men innom oss vill vi bli omhändertagna. Så är det nog. Då jag såg denna lilla flicka med leukemi..såg sorgen i hennes ögon,föräldrarnas förtvivlade kamp. Måste vara hemskt att känna sig så maktlös. Då man själv är drabbad kämpar man på...men att inte kunna göra nåt för sin älskade dotter som de måste vara hemskt. Såg hennes dödsannons senare.... Är glad att Du finns..J..o lyssnar. Vet du är mitt lyssnande hjärta! Dagen annars har vart glädjande. D var hit över dagen o J kom i går kväll..stannar ti i morrn. Lite skingrar tankar o tårar. Älskar min D...o saknar henne fruktansvärt. Måste till Åland snart igen. Livet e kort,måste leva det...