Varför hat,tårar,känslor..vill inte känna vill inte förstå att det inte blir annorlunda.Vill inte veta nåt,känna nåt,höra nåt,drömma nåt.Vill inte önska försöka se nåt annat,gräma mig över saker som ändå inte sker. Planera o tro allt ska bli bra,när ändå inte blir det.Varför ska man ansluta hjärnan till nåt man ändå inte får kontakt med? Varför ansluta och hoppas då man inte får annat än ont,i huvudet?Har drömt så mången gång,minns så mycket,vill så mycket,men ändå trots all go vilja räcker man inte till. Man känner sig onödig ensam o värdelös.Framtiden..finns den? Kan man sluta gräma sig o gå vidare o försöka orka ändå?Varför saknar man o vill så väl då man ändå inte kan nå fram? Är människan så oerhört dum..eller blind att man inte ser när man ska sluta kämpa? För kämpar det gör man..till en viss punkt i livet...eller? Ska livet gå ut på att vara en kamp? Tycker jag e gammal nog o gått igenom så mycket att man inte borde gräma sig mera...men tankarna låter mig inte vara ifred. De tränger sig på samtidigt som mörkret faller.Och stannar rätt länge..då ljuset på morgonen kommer åter så slocknar min ork..mina tankar och övergår till drömmar.......