Dessa vägskäl är överallt. Ska man stanna eller gå? Det finns svikare och det finns lögnare,tyvärr ser man det inte ibland förrän det är för sent. Dessa personer de är parasiter,som lever på andra. De vet inte vad ordet empati och omtanke betyder,trots att de växt upp med det. De ser till sig själva,de orkar inte se längre. Det är egentligen synd om dem för de går miste om halva livet. Den delen där man kan älska någon för att själv kunna bli älskad för den man är! Dessa personer de ger sig ut för att roffa åt sig "vänner" för att sedan förgöra dem. De ser inte vad de gör,de tror det skall vara så. Man kan lungt säga att de inte vet vad livet är,de är kvar i barnkilten då allt gick ut på att få den största leksaken eller den största tårtbiten på kalaset. De kommer att stanna där tills de möter någon som visar att livet inte fungerar så. Någon som sätter dem på plats. Denne någon kanske inte finns,eller dröjer med sin närvaro. Fram tills dess kommer dessa personer att härja vilt med sina lögner,prata illa om allt o alla o tro att det är okej. Tro att man vinner vänner och vänskap och tilltro på det viset. Dessa personer kommer inte o fatta det enda vi kan göra är att hålla oss undan,för att inte själva bli allt för sårade. Och kanske ja kanske finnas där för o ta emot då de faller hårt oerhört  hårt då de en gång vaknar. För OM de vaknar ur denna dimma de befinner sig i,detta mörker så kommer de att döma sig själva hårt för vad de utsatt sina nära o kära för. Då kommer de att behöva nån...DÅ.... Nu behöver de bara en stor smäll så de vaknar. Vänskap är ett givande o tagande,lika från båda håll. Man kan inte bara förvänta asig att man kan ta o ta o ta...för att sen aldrig ge någonting tillbaka. En vän delar man allt med,inte bara det då tårarna rinner utan även skratt o långa goa fina dagar. Har de inte förstått det????????
Vad ska man då göra? Nej man kan inte göra nåt annat än tycka synd om dem...tyvärr.