Hmm
Minns då jag fått samtalet..förvirringen,rädslan,paniken. Mitt i middagskoket..satte jag mig på köksgolvet..bara grät ut min förtvivlan. Skakade o försökte förstå..men det gick inte att få in..skulle jag dö? Skulle jag mista mitt liv? Vad skulle hända med mitt hem mina barn ja allt som stod mig nära. Vad händer varför JAG?? Tårarna rinner jag är som förflyttad tillbaka i tiden..det går inte att sudda ut..det ligger för nära det är för tungt att glömma men ändå måste man försöka deala med det o gå vidare. Men det är svårt att traska på igen..för minnena av det man gått igenom gör en ständigt påmind. Det är nåt man hela tiden måste jobba med vare sig det är hemma eller hos nån kurator. Hemma är det oftast då man vill utföra nåt o man tar i så man blir blå..men det hjälper inte..orken är inte där som före min diagnos..det bara är så. När skall jag inse det? Jag var stark innan o gick på gym..traskade en mil om dagen..gick ner i vikt o va såå duktig. Minns du det J..det va vi två?? Vi kämpade på... Saknar det.. Men nu kämpar jag på..ensam.. O jag måste inse sa min doktor att jag ALDRIG kan återfå all ork eller kontition på samma vis. Det går ba inte..men hur skall jag få in det i skallen? Utan att förebrå mig o tycka att jag e lat o en dålig person som inte ens kan det..o det..som jag kunde förr? Jag jämför..o det skall jag inte göra säger de... Men..hur e då människan funtad..jo som jag..man tycker att man e sämre..för jag har kunnat bättre...Jag ser inte det jag eg kan..efter allt jag gått igenom. De säger på sjukan att jag e jätteduktig..Öhh... Inte i mina ögon. Men de tycker det. O då jag är där..o ser mina gamla "vänner" som låg inne med mig..o de har inte kommit ut än..o har fått olika komplikationer så VET jag innerst inne jag borde va glad..att jag kan ta mej till o från postlådan varje dag.. Eller hur? Men..varför e jag då så förbannat lessen hela tiden o förebrår mej själv att jag inte kan eller orkar mera? Ingen av oss är väl superwoman? Man kanske inte borde jämföra sig med nån annan...uan ba fortsätta leva..o göra så gott man kan... Sa då jag låg inför döden...att OM jag klarar detta ska jag aldrig klaga på nåt igen.. o vad sitter jag nu o gör?? Fyy på mej...Borde leva..njuta o visa livet att jag älskar att jag fick en chans till..........!!
Jag förstår att man känner sig dålig när man inte orkar på samma sätt som förut. Det är svårt att se hur lyckligt lottad man är. Det va vi ute på långa prom varje dag, gymet och annat skoj, solen och havet :) Jag minns och vet att det kommer nya såna tider. Kanske inte exakt på samma sätt men ändå. Kämpa på! Å kom så snart du kan å hälsa på Chase! KRAM
Men älsklingen dåe. Jag förstår att det är jobbigt. Men du kan inte inse hur lycklig jag är över att du klarade det, du är en av de bästa som finns jue. Du ska inte jämföra dig med andra, jag vet att det är svårt. Men skulle du se dig själv med mina ögon så skulle du inte se nått fel. De flesta är missnöjda med sig själva, nästan alla. Men du behöver verkligen inte vara det. Jag förstår att det är jobbigt, eller, jag försöker iaf. Men du måste inse att du är underbar, sluta jämföra dig och lev vidare. Du fick en andra cangs, ta vara på den!
Jag minns oxå dagen då beskedet kom. De minnesbilderna kommer aldrig att gå bort. De kommer fram hela tiden. så fort någon nämner cancer, på kvällarna och i drömmen. Jag kan inte smita från dom. Jag minns precis hur det var. Jag minns när vi hörde vad du pratade om, o sen försiktigt kom smygande till köket. Jag minns precis hur du var, hur du skakade. Usch, jag vill inte tänka på det. Det var det hemskaste jag varit med om, att se dig så. Jag minns hur jag försökte att inte gråta, försökte vara stark. Jag minns hur jag gick hem, log mot mamma och frågade om jag fick äta med D. Jag minns allt. Fanvad lessen jag blir. Eva, jag älskar dig så otroligt mycket. Glöm aldrig det!
Jag tror att vi måste få beklaga och gnälla ur oss för att kunna gå vidare.Jag är en riktig gnäll spik på min blogg :-)
Du ska se att du mår bättre när solen kommer för att stanna.Tusen kramar till dig//Anna-Carin
