Dagarna de går o jag försöker hänga med..
Vissa är tyngre än andra
känner jag mår dåligt är svag o lättretlig
Vill inget äta o då jag äter får jag bara i mig små mängder

Vad är det frågar sig jag o andra
jag vet inte
Jag tror det är det att februari närmar sig
och då kommer gamla minnen över mig som en kallduch

Det är nu i februari 5 år sedan jag fick min diagnos LEUKEMI
allt ute,inne,dofter,ljud ja allt denna årstid påminner mig om det
Jag känner i hela mitt inre hur jag mådde då o jag förflyttas i tankarna tillbaka dit
O JAA det är nu 5 år sedan,hur kan man då minnas det som i går?
Jo för att det är det största jag kämpat mig igenom i mitt liv!
Jag fick slåss med döden,jag kämpade för mig o mina barns skull
hade inget val,kämpa eller dö

De sade då jag kom in 22 febr 2006,
om jag inte tar behandlingen OMEDELBART så kan de skriva min dödsruna
om 2-3 VECKOR,det var den tid jag hade kvar att leva.......
Hur det kändes att höra det kan jag inte ens beskriva,annat än kaos o slutet

Jag såg mina barn i vind för våg,slängas till främmande människor
jag grät o sörjde för deras skull,ville inte lämna dem!!!
Jag va helt förlamad av chocken...
minns då Jean o jag sa farväl till varann...kramades länge o grät om o om igen...
Tur jag inte då visste vilket helvete som väntade mig

Så NEJ NEJ NEJ jag kommer aldrig att glömma
det kanske bleknar men glömma NEJ!!!
Martin,min ena läkare sade då jag dog..i blodförgiftningen...
"Nu är hon tillbaka" då han fick liv i mig igen...
Där stod Owe brevid sängen rörd tårögd o chockad.......
rummet fullt av personal..men läkaren lugn o säker!
Vill jag glömma?
Nej,men jag vill se det som nåt som vände mitt liv,
omvärderade vad som är värt nåt i livet.
Inte petitesser o småsaker som stör,
inte rasar världen för småsaker....e ba så!

Så svaret..vad är det me dig..
Varför mår jag så här..

Vet inte säkert..men tror det är minnen..
ångest,och våndan jag kände då!
Den griper tag i mig än i dag o gör mig illamående.....